Aostadalen

Italiens minsting - kaxigast på skidåkning

Det är lätt gjort att börja rabbla siffror, höjder, längder, kilometer och snödensitet när man pratar om Aosta. Det här lilla hörnet längst upp i nordvästra Italien samlar flera av älsklingarna bland italienska skidorter inom sina gränser. Förutom en handfull storkändisar finns här drygt 5 000 mindre skidorter att upptäcka.

Vi börjar med Cervinia, som vilar på den solida vetskapen om att vara störst och faktiskt kanske också vackrast. Cervinia har de högsta pisterna och det största skidsystemet i Aosta. Utgångspunkten för många nedfarter, Plataeu Rosa, ligger på en imponerande höjd av 3 480 meter och har snö året om. Utsikten över Monte Rosa och Monte Cervinio, mer känd som Matterhorn, med sina drygt 4 500 meter sitter som en knytnäve i magen.

Andra tilltalas mer av uppkäftiga Courmayeur, Mont Blancs solsida och paradiset för extremskidåkning. Den mytomspunna svarta nedfarten på glaciären Toula anses vara ett av världens bästa offpiståk. Kabinbana eller helikopter upp, bara att välja. När man befinner sig på Helbronnerstationen 3 500 meter upp i Mont Blancs hjärta har man två möjligheter att ta sig ner. Antigen cruisar man utför glaciären eller så väljer man 2 000 fallhöjdsmeter brant offpist. Kvällarna ägnas åt att berätta om dagen strapatser över goda viner och krämiga pastasåser på någon av Via Romas restauranger.

I den mindre och mer nybörjarvänliga skidorten La Thuile i Aostadalen kan man åka lift genom lilla Sankt Bernhardspasset till den franska sidan. Passet, vars vanliga väg endast är öppen sommartid, är en av alpernas äldsta kända passager. Redan på järnåldern användes den av jägare. Idag jagar man mest den spektakulära utsikten över Mont Blanc (eller Monte Bianco på italienska). Att från 2 600 meters höjd betrakta en jätte på 4 800 meter är en minst sagt överväldigande upplevelse.